Att vända sig till Gud!

I Tafsir al-Safi nämns under tolkning av Surah ali-Imran (3) att en dag kom Sa’ad Ibn Ma’az gråtandes till Gudsändebud (S). Efter att ha besvara hans Salam, frågade Profeten (S) honom varför han grät. Sa’ad sade. “O’Guds Sändebud! En ung man står utanför huset och gråter över sin ungdom som en kvinna som sörjer hennes döda barn och han vill träffa dig.“

Den Heliga Profeten (S) beordrade att den unge mannen skulle stiga in. Sa’ad kom till profeten(S) med den unge mannen. Han hälsade på Guds sändebud (S). Efter att ha besvara hans Salam frågade den helige Profeten(S) den unge mannen, vad är orsaken till din sorg? Varför sörjer du? Då sade den unge mannen “Varför skall jag inte sörja, jag har begått så många synder att även ett par av dem är tillräckliga för att ta mig till helvetet. Jag är säker på att jag ska straffas för mina synder.”

Då sade Guds sändebud: “Har du tillskrivit Allah något partner? Har du gjort shirk?”

“Jag söker Guds skydd från att tillskriva en partner till Honom.” sa den unge mannen.

“Har du mördat någon orättfärdigt?” sade profeten(S)

“Nej”, sa ungdomen.

“Allah kommer förvisso att förlåta dina synder, även om de är som berg,” sade Guds sändebud.

“Men mina synder är större än bergen”, sade den unge mannen.

“Även om dina synder är tyngre än de sju jordarterna, haven, bergen, träden och alla varelser kommer Allah att överse dem.” svarade Profeten(S).

“Mina synder är tyngre än alla dessa”, sade ynglingen.

“Allah kommer att förlåta dem även om de är tyngre än himlen, stjärnorna, Arsh(Guds tron) och Kursi.” sade Profeten(S).

“Mina synder är tyngre än dessa.” svarade ungdomen.

Då syntes uttryck på Profetens(S) ansikte som om han var arg: “Frukta Gud O’unge man! Vem är större, dina synder eller din Herre? ”

När ungdomen hörde detta föll han ner och sade:

“Min Herre är Allsmäktig, de finns inget större än honom och han är större än den största saken.”

“Skulle den store och mäktige Herren inte förlåta dina stora synder?”, frågade Profeten (S)

“Nej”, sa den unge mannen och blev tyst.

Då sade den helige Profeten (S), “Ve över dig, unge man, kan du berätta om en av dina stora synder?”

“Ja, i sju år brukade jag gräva upp lik och stjäla deras kaffan, (det vita tyget man sveper in den döda med). En dag dog en ung kvinna från Ansar. När hon begravdes öppnade jag hennes grav mitt på natten och avlägsnade hennes svepning, kaffan och lämnade henne vid graven naken.  Jag tänkte tillbaka när Shaitan anstiftat mig att tittade på hennes kropp och förfinade synen för mig. Han uppmanade mig att se på hennes vackra ansikte och kropp, så jag kunde inte behärska mig själv och fattade begär och orenade hennes kyskhet och våldtog henne. När jag skulle lämna henne, hördes en röst bakom mig sägande, “Ve över dig unge man från domedagen och dess rättvise Domare som kommer samla mig och dig, som om du fick mig naken och junub (rituellt oren) på denna begravningsplats och tog ut mig från mig grav och klädde av mig och lät mig vara junub i min förfrågning. Ve över dig och din ungdom från Helvetets eld. ”

Sedan sade han: “O Guds sändebud(S)! Jag tror att inte ens att jag kommer känna doften av paradiset. Vad anser du? ”

“O’överträdare! Ya Fasiq, Gå bort från mig”, sade Profeten (S), “Jag fruktar att jag kan brännas i din eld! Vad nära du är elden!”

Han upprepade denna mening ett antal gånger och tills ungdomen slutligen gick därifrån. Efter att ha tagit några nödvändiga föremål åkte han till bergen i Medina. Han band sina händer bakom nacken och vädja om förlåtelse sägande till Allah(SWT) “Jag är din syndiga slav och försämrade tjänare. Jag är ångerfull för mina gärningar. O Allah! Jag gick till din budbärare och han skickade bort mig. Detta har ökat min rädsla. Jag ber dig vid din storhet, att inte göra mig hopplös, Min herre neka inte min duaa och låt mig inte förlora hoppet om din barmhärtighet och inkludera mig i din barmhärtighet.“ Han fortsatte med detta i fyrtio dagar. Även djuren började tycka synd om honom. Efter att fyrtio dagar hade gått frågade han, “O min Herre! Vilket är ditt beslut om mig. Om du har förlåtit mig, informera din budbärare om det. Och om Du inte har accepterat min duaa och inte valt att förlåta mig och har fastbeslutit dig för att straffa mig, beordra då dit eld för att bränn mig på en gång eller skicka till mig något annat straff och rädda mig från domedagens skam.“

Efter detta uppenbarade den Allsmäktige Allah följande vers till Hans Sändebud (S):

[3:135]  وَالَّذِينَ إِذَا فَعَلُواْ فَاحِشَةً أَوْ ظَلَمُواْ أَنْفُسَهُمْ ذَكَرُواْ اللّهَ فَاسْتَغْفَرُواْ لِذُنُوبِهِمْ وَمَن يَغْفِرُ الذُّنُوبَ إِلاَّ اللّهُ وَلَمْ يُصِرُّواْ عَلَى مَا فَعَلُواْ وَهُمْ يَعْلَمُونَ

[3:135] de som, om de begår en skamlös handling eller [på annat sätt] tillfogat sig själva orätt, minns Gud och ber Honom om förlåtelse för sina synder – vem kan förlåta synderna utom Gud?

Då sade Allah till Profeten(S): ”Min tjänare kom till dig O’Mohammad ångerfull och du skickade ut honom, vart skall han då gå och till vem skall han söka sig? Och vem skall han fråga för att få hans synder förlåtna utom mig. Sedan uppenbarande Allah följande vers.

[3:135]  وَالَّذِينَ إِذَا فَعَلُواْ فَاحِشَةً أَوْ ظَلَمُواْ أَنْفُسَهُمْ ذَكَرُواْ اللّهَ فَاسْتَغْفَرُواْ لِذُنُوبِهِمْ وَمَن يَغْفِرُ الذُّنُوبَ إِلاَّ اللّهُ وَلَمْ يُصِرُّواْ عَلَى مَا فَعَلُواْ وَهُمْ يَعْلَمُونَ

[3:135] de som, om de begår en skamlös handling eller [på annat sätt] tillfogat sig själva orätt, minns Gud och ber Honom om förlåtelse för sina synder – vem kan förlåta synderna utom Gud? – och som inte fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande.

3:136]   أُوْلَئِكَ جَزَآؤُهُم مَّغْفِرَةٌ مِّن رَّبِّهِمْ وَجَنَّاتٌ تَجْرِي مِن تَحْتِهَا الأَنْهَارُ خَالِدِينَ فِيهَا وَنِعْمَ أَجْرُ الْعَامِلِينَ

[3:136] Den lön [som väntar] dem skall vara deras Herres förlåtelse och lustgårdar, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid – en härlig belöning för dem som arbetat och strävat!

Så snart dessa verser uppenbarades för Guds Sändebud(S), kom han ut genom dörren reciterande dessa verser med ett leende, sägande ”Vem kan tala om för mig vart den där ångerfulla ungdomen befinner sig? Då sade en följeslagare, “O’Guds Sändebud! Han är vid det berget. ”

Den Heliga Profeten (S) gick till den unge mannen med sina kamrater och fann honom stå mellan två stenar. Hans händer var bundna bakom honom och hans ansikte var svart på grund av värmen från solen. Ögonfransarna hade fallit på grund av gråt och han sade:
”Min herre du har skapat mig vid det ett vackert tillstånd och gett mitt ett vackert uttryck. O Allah! Du skänkte mig oräkneliga gåvor och välsignade mig. Om jag bara visste om min boning är paradiset eller helvetet. O Min Herre! Mina synder är större än din himmel, jord, Arsh och tron. Om jag bara visste om Du skall förlåta mig eller försämra mitt tillstånd på domens dag.“

Han upprepade dessa ord och grät. Han tog upp sand och lade det på sitt huvud. Om man såg hans situation så fanns djur och fåglar runt omkring honom som också sörjde. Guds sändebud (S) kom till honom och knöt upp hans händer och rensad jorden från hans huvud och sade:

“Unge man! Goda nyheter för dig, Allah har accepterat din Tawba.” Sedan sa han till sina kamrater, “Ni bör ångra er för era synder på detta sätt “och reciterade ovannämnda verser. På detta sätt fick den unge mannen nyheten om paradiset.

En punkt måste förklaras här. Den Heliga Profeten (S) körde iväg den unge mannen antagligen för att han ville att hans fruktan för Guds straff skulle intensifiera en sådan utsträckning att det skulle kunna orsaka en försoning för den dödliga synden. Att tårar av ånger kan tvätta onda gärningar och få Guds nåd över sig. Detta var exakt vad som hände. Ju mer allvar en person befinner sig i att söka förlåtelse ju mer närmare kommer han vara i närheten av Guds barmhärtighet.

Därför blev avfärdandet av den unge mannen en orsak till den unge mannens försoning.